Den första personen man stöter på i skrifterna om Ramsö är Per Amundsson från Dafter i Skee, f 1714. Han flyttar till Ramsö som dräng 1744 – gifter sig med änkan Jöran Olsdotter f 1710 +1757.

Per gifter sig för andra gången med Ingrid Larsdotter från Risängen i Skee. Hon var född 1740. De fick sonen Amund 1759.

Per omkom 1762 i sviter efter en olycka. Ingrid gifter sig för andra gången med drängen Hans Hansson från Resö. De fick 7 barn.

Hans drunknade i samband med en olycka i dåligt väder på Kosterfjorden. De föll i vattnet båda två. Ingrid räddades av en efterkommande båt, men Hans kropp hittades aldrig. Båten drev till Norge och Hans hatt hittades i en vik på Syd-Koster, som än i dag heter Hattvik.

Deras sju barn var kvar på Ramsö. Ingrid och barnen lämnade senare Ramsö, men sonen Amund (Persson) blev kvar. Han blev vår anfader.

Hur har Ramsö förbättrats till det bättre genom åren? Vad har skett, vad har vi gjort?

Vi har, kortfattat, försökt bevara det gamla. De äldsta husen blev rivna för länge sedan och man byggde nya allt eftersom det blev fler som bodde på ön. De äldsta husen ägs idag till stor del av arvingar bland oss Ramsöbor. Några hus är nybyggda för några år sedan, och det senaste för bara något år sen.

Nu är det ett nytt hus under uppförande av en Ramsöbo som har sin vardagliga bostad på Koster. Inalles finns det nu med detta hus 27 boningshus, av detta är det 10 hus som ägs av ”icke arvingar”.

Vi kommer bra överens med de ”nya” och jobbar tillsammans för att hålla vår ö, som vi älskar, i ordning.

Första händelsen som förbättrade för oss allra först: 1921! Vi fick telefon till Ramsö! Det drogs en kabel från Syd-Koster till gamla hamnen på Ramsö. Det lades från början in telefon i ett hus. Det var hos Edvard Antonsson i ”Uppestöva”. Hans far Anton byggde huset 1860. Anton var äldste brodern bland de ”sex Ramsöbröderna”, söner till Anders Amundsson. Nu ägs huset av Edvards arvingar boende i Norge.

Det var viktigt med telefon på ön. Vädrets makter gör ofta att man inte kan komma iväg med båt om man behöver hjälp vid t ex olycksfall, sjukdom eller barnafödsel.

Barnmorskan bodde på Tjärnö och utan telefon fick man inte kontakt med henne. Vid sådana tillfällen fanns det förr på många ställen ”hjälpkvinnor” som kunde hjälpa något, och det gjorde det även här. Min farmor har hjälpt många Ramsöbor till världen.

Det berättade min mamma för mig. Farmor sa aldrig något om det. ”Det gick bra, ingen sak när vi har Gerda”, sa de kvinnorfarmor hjälpt. (Mammas ord igen.)

Själv fick farmor fem barn mellan åren 1898-1910. Hennes mamma bodde på Tjärnö, granne med barnmorskan. När det var ”dags” åkte hon alltid hem till mamman i god tid.

Själv är jag född på Ramsö, hemma i huset. En fiskare åkte till Syd-Koster och hämtade barnmorskan. Hon var där på ”förrättning” då och det fanns ju telefon på Ramsö då, så det gick att få kontakt.

Den andra händelsen som betytt mycket för Ramsö var: Nya hamnen byggdes 1931-1933.

Det var ett beredskapsarbete. Ett 30-tal arbetare kom till ön och bodde med sina familjer tillsammans med Ramsöborna i deras stugor.

Hela anläggningen gick på 124 000 kronor. Några av öns män fick också arbete i hamnen. Arbetarnas lön var 95 öre i timmen. Några yngre fick halv timpenning.

Den 1 oktober 1933, innan hamnen var färdig, blåste det upp till orkan, 36 ms uppmättes vid Väderöbod. Männen låg och höll i förtöjningarna till sina båtar. Någon slet sig, men man såg det från Koster, när den låg och drev inne i fjorden, så man kunde rädda den innan den blev vrak.

Taket till ett nybyggt hus, som inte hunnit få på takteglet, blåste upp i en ”stenmal” en bit från huset. Kläder som förvarats hängande i takåsen hängde kvar.

Gamla hamnen är en liten hamn och har ett oskyddat läge. Det går inte att ta sig in i den hamnen med större båtar. De fick lägga större båtar utanför hamnen, mellan Ramsö och Tenholmen, eller långt borta i naturhamnar vid Tjälleskären, de sk Spiltorna, långt från Ramsö men säkrare.

I gamla hamnen fanns sex sjöbodar samt en på Tenholmen. De ”sex bröderna” hade var sin, och brödernas far och hans bror (Anders och Per) hade en tillsammans.

Den på Tenholmen ägdes av min morfar Hilmer och hans far Hans (som var en av de sex bröderna). I en storm 1912 rasade den boden på Tenholmen. Taket flöt iväg mot norr och hamnade i en vik nedanför (numera) Näckrosdammen. Där kan man än i dag finna skärvor från takpannorna bland stenarna i viken.

En ny hamn med plats för sjöbodar och båtar var en stor förändring till det bättre för Ramsö.

Tilläggas kan att när arbetarna muddrade i den nya hamnen for det upp en kraftig vattenstråle med färskvatten. Det gick att spåra denna vattenådra till fast mark i närheten av kajen. Där kunde man gräva en brunn som många gästbåtar idag har som vattentäckt.

När arbetarna muddrat till lämpligt djup och storlek av hamnen, blev det mycket sant i mudderverken. Det tömdes en bit utanför hamnen mot syd. Den sanden drev in i en stenbukt söder om hamnen och där bildades en jättefin badstrand med sandbotten så långt ut man kunde gå. Stranden är mycket omtyckt av Ramsöbor och gäster. Skeppsbukten heter den.

Den tredje stora händelsen för ön får man säga var 1956 när vi fick elektricitet till ön. Man kunde ställa undan alla fotogenlampor och primuskök. Skaffa kylskåp och frysar, elektriska spisar med ugnar, även elektriska värmeelement att värma husen med höst och vinter när kylan kom.

Mamma fick frys till kiosken, vilket var till stor glädje för alla barn. Det fanns glass att köpa! Mamma blev kallad Tant Glass av något barn.

Det som har hänt under åren som inte var så bra: Det var 1942 när skolan lades ner på Ramsö. Vi blev inackorderade på Tjärnö och Koster, och någon i Strömstad. Det var jag! På den tiden var lördag också skoldag, så det gick inte att komma hem till Ramsö en vanlig helg. Nej!  Bara jul- påsk- och sommarlov.

Jag längtade hem under alla år – och jag var inte ensam om det!

Mamma berättade att hon och pappa, när de var till stan för att handla, gick upp till skolan för att se om de skulle få syn på mig någon rast. De gömde sig bakom husknuten och kikade försiktigt framför att jag inte skulle få syn på dem. Då skulle jag börja gråta och vilja  vara med hem!

Sådant lidande för barn gör nog sitt till att det blir avfolkning på platser där skolan läggs ner!

Man har kunnat läsa alla protester som varit från Tjärnö och Koster inför hotande nedläggningar av skolorna där. Folk bosätter sig inte på platser där skolor inte finns!

Annars är Ramsö ett underbart ställe att bo på! Det är en lisa för själen – så att säga.